Helsinki City Run - Min historia

För en veckan sen sprang jag mitt första officiella halvmaraton, Helsinki City Run. Det gick inte som planerat. Jag ska ta och fatta mig kort; Själva uppvärmningen och första 10km kändes bättre än bra. Det flöt på ganska bra. Jag sprang även snabbare än jag trodde (10km under 57min), men sen började det gå sämre. Det blev såklart tyngre iom att jag redan sprungit i en timme, men det värsta av allt - uppförsbackarna. Vid kanske 12km så började det komma allt fler uppförsbackar, backe efter backe... jag trodde att de aldrig skulle ta slut. Jag minns hur jag kämpade kilometer efter kilometer, i väntan på att nästa distansskylt skulle göra sig synlig.
          Mina vader brann. Jag minns att jag undrade över hur jag ens tog mig fram i slutskedet. Det var så otroligt tungt, min puls låg konstant på 184 och jag stressade över ifall jag skulle hinna till mål i tid. Jag fortsatte kriga, mot vägen och mot mig själv. Det svartnade ibland och jag tappade balansen emellanåt.
 
Plötsligt vaknar jag i en ambulans. Jag förstår ingenting. Har jag varit med i en olycka? Jag har det. 
Det sitter en man i ambulansen som spänner fast något i min vänstra arm. Jag kollar efter ifall jag har mina ben kvar. Jag har ett hål på mitt knä och favoritbyxorna har därav gått sönder. Det gör ont i knät. Mannen förklarar till mig att jag hittades vid 18km... Halvmaratonet... Hur långt är ett halvmaraton frågar jag av mannen eftersom jag inte alls hade en blekaste aning om det i det tillståndet. Jag blir hysterisk. Jag darrar och gråter. Jag hör att någon kvider bakom mig. En flicka som också tuppat av i tävlingen. 
 
 
Jag vaknar upp i en säng i det som jag tror är ett sjukhus (det var ett ställe för första hjälp). Allt ser annorlunda ut. Människorna är större än vanligt. Mina fingrar och armar ser tjocka och konstiga ut. Jag kan inte prata normalt, jag får inte fram orden jag vill säga. Jag tror att jag har blivit handikappad. Jag brister ut i gråt och jag tror att mitt liv är över. 
          Efter några timmar blir allting bättre. När jag ställer mig på fötterna igen känns allting ostabilt och jag darrar fortfarande, men jag är okej. Jag blir vidareförd till två olika sjukhus, till olika blodprov (min favorit) och läkare. Slutligen på natten tar jag en taxi och åker hem och går och lägger mig brevid Sanna.

Den där dagen var en av de värsta hittills. Jag har aldrig varit så rädd och ledsen. Jag trodde att mitt liv hade förändrats förevigt. Ingen förstår nog det här, men jag känner att man verkligen tar allt för givet förrän man verkligen hamnar i en liknande situation. Nu hade jag turen med mig att ingenting värre hände. Men alltså det där chocktillståndet... Jag blev frågad när jag var född och jag kunde inte ens svara på det, helt sjukt ju. 
Tävlingen gick ju inte som den skulle nej, men jag är fortfarande stolt över mig själv. Att jag tävlade och sprang bra (för det gjorde jag), OCH att jag inte gav upp fastän det var otroligt tufft.
 
Mer om detta kan läsas i iltasanomat här !!
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

p i e c e o f s a r a h
Sarah • 22 år • Vasa / Helsingfors
↝ Frilansfotograf ↜
Jag gillar foto, myskvällar, träning, fräknar, julen och en massa andra fina saker.


Kontakt: sarah_-94@hotmail.com